om mina tankar kring projektidén

Jag har ju varit sjuk och kunde inte vara med igår när min projektgrupp träffades och spånade. Men idag när de berättade om idén kände jag absolut att det var något jag ville vara med på (läs om idén här på Sahars blogg). Min första synpunkt var att det kändes mer som ett individuellt arbete än ett grupparbete? Fast det behöver ju inte vara något fel i det. Juxtapositionen av våra respektive gestaltningar kommer förstås tillföra saker - berätta mer. Och det är ju berättelser det handlar om. Så jag tror att det kommer bli jättebra.

En rolig detalj i sammanhanget är att jag, när jag för några år sedan läste en helt annan kurs, fick följande kommentar av handledaren: "Ja, det är ju uppenbart att du är helt upptagen med att dokumentera dig själv, så det tycker jag du kan fortsätta med". Ha! Vad finns det då för konst som inte utgår ifrån konstnären själv? Det kanske finns konstnärer som tror att de utgår från något annat än sig själva, men det har jag svårt att tro skulle vara genomförbart i verkligheten. Det här blir i alla fall sannerligen ett arbete som utgår ifrån oss själva.

Fast jag tror att det skulle bli svårt för mig att, som min projektgrupp föreslog, dela upp forskningen och också gestaltningen i tre block. Jag tror inte att jag kan skilja på min identitet, dela upp den i bitar på det sättet ... Så som jag upplever att andra har definierat eller stämplat mig kan jag inte skilja från mig, det har med åren bakats in i min egen identitet och omvandlats däri till att tillhöra mig. Men just det faktum att jag upplever att jag inte kan skilja på de tre delarna är ju också en del av min identitet, och förtjänar att höra hemma i gestaltningen. Om de andra i gruppen väljer att redovisa det i tre bitar påverkar ju inte slutresultatet utan visar bara på en sida till av våra identiteter, tror ni inte?