om den andra bloggen

Det är några som har frågat om min andra bloggadress. Så, om man vill titta på andra bilder jag tar, till exempel de här:


... så kan man göra det i min fotoblogg, http://kristinladstrom.blogspot.com.

om ordlösheten

Vet ni vad jag blir trött på, jag blir trött på att jag låter mig skrämmas. Låter mig skrämmas av direktiv och kriterier när det inte alls är därför jag är här!

Nu ska jag säga varför jag är här: för glädjen i min sångelevs röst när rösten bär för första gången, för kommunikationen som flödar obruten ibland, i rummet som lyckliga pilar mellan människorna, för ivriga tonåringar som vill dölja att de är glada att få komma till körrepet för att det inte är coolt att se fram emot körrepet men inte lyckas. För möten i personalrummet och inspirationen, för att gå på varandras konserter, för att ha egna konserter och projekt och peppa eleverna till att jobba med just det. För att se deras slutprojekt efter tre år på gymnasiet och känna samma stolthet bränna i min mage som strålar ur dem. För deras växande och för mitt.

Därför är jag här. Inte för några betyg. Inte för några kriterier och mål.

När jag skulle välja kurser inför våren sa min utbildningsledare: och så kan du ju välja några pedagogiska och några konstnärliga kurser. Va, sa jag, va? Det är samma sak för mig. Allt är både och. Det konstnärliga i det pedagogiska, det pedagogiska i det konstnärliga. Hur kan dirigerina inte vara pedagogiskt och konstnärligt i samma mått? Eller musikteknik, eller musikdrama, sångpedagogik? Allt jag kan lära mig vill jag lära ut. Allt jag kan lära ut vill jag också lära mig mer om och vända upp och ned.

Idag har vi pratat om att söka efter det ordlösa. Det vill jag syssla med, i hela mitt liv om jag får, och ändå tvingas vi ned på marken av kriterierna: beskriv och formulera. "[...] gör en sammanfattande beskrivning av kursens betydelse för: den personliga utvecklingen, förståelsen för ett eller flera formspråk, den professionella gärningen som pedagog och didaktiker i förskola och ungdomsskola". Jaja. Beskriv och formulera mig hit och dit!

Nu ska jag säga hur: Jag har öppnats upp, vidare och djupare, av den här kursen. Det är den betydelse som kursen har för min personliga utveckling, förståelse för formspråk och den professionella gärningen som pedagog och didakter i ungdomsskola. Att allt som öppnar upp fungerar så, att det utvecklar. Inåt och utåt, uppåt, bortåt, bakåt, hitåt. Där har du en sammanfattande beskrivning. Det är det enda: att jag har öppnats upp. Och inget annat har jag heller önskat mig; jag kan inte komma på något som skulle kunna vara mer givande för en människa, en konstnär, en identitet, en pedagog, än att öppnas upp, vidare och djupare.

Och nu vill jag inte ha fler ord. Det är inte därför jag är här. Jag är här för att söka det ordlösa.

om val

Jag sitter hemma och funderar på val. Försöker välja foton som sedan på något sett ska hänga i, från, till min struktur. Hur? Hur gör man det valet? Hur berättar man om sig själv, om sin identitet? Allting är jag, allting skulle kunna berätta något om mig. (Tack Gud att jag i alla fall kan välja flera.)

Jag har funderat på att slumpa. Inte för att slappa och komma undan det svåra valet, utan för att det vore ett intressant experiment i sig; att slumpa i arkiven och sedan berätta de historier som kommer upp. Är inte det också en tänkärd metafor? Slumpen som spelar så stor roll i våra liv. Det vore nästan förmätet att sedan välja själv vilket arbete slumpen gjorde bäst, vilka människor jag mest uppskattade att slumpen sände i min väg. Val, val, val. Allt är val.

Och som alltid när jag arbetar med detta är jag så tacksam för allt som hänt ...

om lugn och arbetsro

Efter förra veckans turbulens har vi kommit fram till ett sätt att arbeta som verkar fungera för alla i gruppen. Varannan dag ses vi på skolan, har med oss vårt material och sitter tillsammans och arbetar. Varannan dag är vi hemma/ ute och fixar med annat, sånt som inte går att ta med sig (i mitt fall att gå ut och fota eller rota i mina arkiv). Idag var en HDK-dag och vi hade en skön, lugn, kreativ stämning. Tills mina fingrar blev torra och stela av ståltrådsjoxandet, vill säga ...


Mia klipper sin film


Anna målar i akvarell


Sahar målar i akryl


Och här är jag ...

om processen

Bilder från dagens basgruppssamtal.

Jag har funderat över min brist på stress och oro i det här projektet. Och kommit fram till en teori: Jag tror att jag känner så för att jag inte bryr mig om resultatet. Jag gör faktiskt inte det! Jag är inne i en så spännande process nu att jag inte vill bry mig om resultatet. Sa inte Marie eller Anna det på någon av våra första träffar, att om man är alldeles för bestämd över vad målet är så blir vägen alltför rak? Eller något i den stilen. Precis så känner jag nu. Jag struntar i resultatet! Jag vill bara gräva och gegga och leta och joxa och bygga och fixa och skapa.

Jag tänker mycket på eleverna på gymnasiet där jag har min VFU och jag tänker på vem jag var när jag gick på gymnasiet. De är så himla, himla fina, eleverna. Och jag tänker på en uppgift vi fick någon gång i början av musikhögskolan: På tio minuter skulle vi redovisa vår musikaliska bakgrund, med musikexempel. Är det inte alltid det man gör, tänker jag, i sina projekt och processer, i sina relationer och funderingar, misslyckanden och nya försök: berättar sin bakgrund. Är det inte den som är ens framtid också? Mina framtidsdrömmar kommer väl ur min bakgrund? Min identitet?

om frihet

allt jag vill
jag har tid för allt jag vill lära mig
jag har tid för allt jag hinna känna
jag har tid för allt jag vill uppleva
blå himmel, krispig höstluft
djupa andetag och gott om plats i bröstkorgen
sånglektioner och operaprojekt
en tågstation
havet
den djupa ensamheten
smärtfri efter jul
många långa övningstimmar
lediga lördagförmiddagar med dig
att inte vara beroende av en hög inkomst
att vara trygg och kunna flytta
massage för mina spända axlar
gå djupare och djupare i mig själv
mera uttryck, alltid mera uttryck!
till sista väntar alltid den ultimata friheten, storheten, öppenheten.

om att gå i trappor och genom dörrar

Jag försöker minsann tänka på uppgiften och lista olika sätt, men jag blir hela tiden avbruten av mig själv!
Såhär har det låtit:
Olika sätt att gå genom en dörr ...
Man kan dansa genom den! Hm. Vilka danser skulle lämpa sig bäst? Ringdans förstås, genom tusen olika dörrar. Stepp, jazz, balett naturligtvis; break och locking utan problem. (Och här någonstans har uppgiften plötsligt kommit att handla om hur många olika danser jag kan räkna upp ...) Pardanser skulle vara klurigare men klart genomförbart; och förresten beror det ju på hur bred dörren är -

- hur bred är dörren?
Kyrkportsbred eller dockhusliten?
Genom en dörr i ett dockhus kan jag inte gå alls ... utom med ögonen.
Är att se igenom en öppen dörr ett sätt att gå igenom den?

Jag föredrar trappor för i trappor kan man gå två samtidigt, eller fler ändå, och ha roligare. Gå i trappor och skratta. Men sedan tänker jag på den där gången hemma hos en person när vi möttes i en dörr och - ja. Det kan allt vara trevligt att mötas i en dörr också. Svårare att mötas i en trappa. Om den ena kommer uppifrån och den andra nerifrån. Då hamnar man på olika nivå.

I trappan kan man gå klättra ramla springa jogga hoppa hoppsastega krypa åla halta vara på väg upp på väg ned på väg tillbaka bli andfådd uppspelt upprymd halka och ramla gå på händer (inte jag men min viktor kan säkert)

man kan stanna och vila på varje trappsteg

stanna och äta några godisbitar

titta på utsikten

Ett sätt att gå i trappor är att stanna och titta på utsikten.

stanna och hångla och sedan gå i trappor

gå baklänges gå jättejättelångsamt

En gång träffades Robin och jag på Kungsportsplatsen och promenerade tillsammans en bit, och när vi kommit upp till Valand bestämde vi oss för att gå så långsamt vi kunde upp till Stadsbiblioteket. Alltså så långsamt som det är möjligt att röra sig utan att hela stå still. Bara för att se vad som hände. Det var fascinerande. Folk tittade, jäktade, undrade, stirrade och vi bara pratade som vanligt och gick väldigt, väldigt långsamt.

Allt i det offentliga rummet som inte är "som vanligt". Då reagerar folk med sina stirrningar.

Nästa gång kanske krypa uppför Konstmuseets trappor.