om ordlösheten

Vet ni vad jag blir trött på, jag blir trött på att jag låter mig skrämmas. Låter mig skrämmas av direktiv och kriterier när det inte alls är därför jag är här!

Nu ska jag säga varför jag är här: för glädjen i min sångelevs röst när rösten bär för första gången, för kommunikationen som flödar obruten ibland, i rummet som lyckliga pilar mellan människorna, för ivriga tonåringar som vill dölja att de är glada att få komma till körrepet för att det inte är coolt att se fram emot körrepet men inte lyckas. För möten i personalrummet och inspirationen, för att gå på varandras konserter, för att ha egna konserter och projekt och peppa eleverna till att jobba med just det. För att se deras slutprojekt efter tre år på gymnasiet och känna samma stolthet bränna i min mage som strålar ur dem. För deras växande och för mitt.

Därför är jag här. Inte för några betyg. Inte för några kriterier och mål.

När jag skulle välja kurser inför våren sa min utbildningsledare: och så kan du ju välja några pedagogiska och några konstnärliga kurser. Va, sa jag, va? Det är samma sak för mig. Allt är både och. Det konstnärliga i det pedagogiska, det pedagogiska i det konstnärliga. Hur kan dirigerina inte vara pedagogiskt och konstnärligt i samma mått? Eller musikteknik, eller musikdrama, sångpedagogik? Allt jag kan lära mig vill jag lära ut. Allt jag kan lära ut vill jag också lära mig mer om och vända upp och ned.

Idag har vi pratat om att söka efter det ordlösa. Det vill jag syssla med, i hela mitt liv om jag får, och ändå tvingas vi ned på marken av kriterierna: beskriv och formulera. "[...] gör en sammanfattande beskrivning av kursens betydelse för: den personliga utvecklingen, förståelsen för ett eller flera formspråk, den professionella gärningen som pedagog och didaktiker i förskola och ungdomsskola". Jaja. Beskriv och formulera mig hit och dit!

Nu ska jag säga hur: Jag har öppnats upp, vidare och djupare, av den här kursen. Det är den betydelse som kursen har för min personliga utveckling, förståelse för formspråk och den professionella gärningen som pedagog och didakter i ungdomsskola. Att allt som öppnar upp fungerar så, att det utvecklar. Inåt och utåt, uppåt, bortåt, bakåt, hitåt. Där har du en sammanfattande beskrivning. Det är det enda: att jag har öppnats upp. Och inget annat har jag heller önskat mig; jag kan inte komma på något som skulle kunna vara mer givande för en människa, en konstnär, en identitet, en pedagog, än att öppnas upp, vidare och djupare.

Och nu vill jag inte ha fler ord. Det är inte därför jag är här. Jag är här för att söka det ordlösa.